Att promenera med en barngrupp, lyssna på deras samtal och diskutera deras tankar är otroligt spännande. Jag anser att det krävs ett genuint intresse för varje enskilt barn för att kunna anpassa verksamheten, inspirera dem och utmana den vidare i din kunskapsutveckling. Att lyssna att verkligen lyssna på barnen är nyckeln till en lyckad anknytning. Jag är av åsikten att det är skillnad på att se någon och att få någon att känns sig sedd detsamma gäller att lyssna på någon och få någon att känna sig hörd. Att reflektera över sitt förhållningssätt och sitt sätt att agera är utvecklande så både pedagog och människa.
På våra promenader/äventyr med barnen arbetar vi med att vara närvarande, flexibla, att genuint lyssna och följa barnen.
Vi följde barnen och hittade en nya skog och en perfekt utsiktsplats att ha fruktstund på. Vägen dit var utmanande rent motoriskt och barnen såg det som ett djungeläventyr, å gruppen kom på att de borde kalla sig Wild kids stjärnan.
Brukar ni reflektera över ert sätt att lyssna på barn?
